Filmrecension
I Ella Lemhagens senaste film får vi följa det förälskade paret som flyttar till den mest klichéfyllda villaförorten för att bilda familj i en trygg, skyddad miljö. Det är en berättelse om barnlängtan och om hur parrelationer kompliceras av de olika behov och förväntningar som finns.
Den värld som huvudpersonerna flyttar till är färgstark och precis sådär trevlig som bullkalas och fredaggrogg kan vara. Samma skitungar med rullbräda och samma bildåre som kör iväg med däcktjut. Det är den självutnämnde (och självgoda) ledaren som värnar om grannsamverkan och anonyma hemmafruar med goda fast svikna hjärtan. Sund moral och goda värderingar gror bland prunkande trädgårdar och alla känner alla som goda grannar bör.
Trodde ni att det skulle bli så lätt? En må bra film med ett förutsägbart slut kanske är en passande beskrivning men allt däremellan är annorlunda. För i Patrik 1,5 är det Gösta och Svens kärlek, lust och passion vi får följa. Alla smutsiga fördomar mot homosexuella finns diskret inbakade och många skruvar sig förmodligen lite obekvämt i biofåtöljen.
Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson porträtterar dig och mig. Deras bekymmer är både av vardagskaraktär och större eftersom deras väg till föräldraskap är allt annat än rak. Deras baby visar sig vara en femtonårig kriminellt belastad bråkstake som vänder upp och ner på hela deras värld.
Lemhagen har varsamt närmat sig denna berättelse med sitt karaktäristiska, komiska språk. Känslorna träffar rakt i mitt hjärta. Det värmer att filmen är befriad från stereotypa överdrivelser och komiska sexscener. Men det är ändå mer än en vacker film om kärlek, det är en fantastisk och vacker film om kärlek.
I Ella Lemhagens senaste film får vi följa det förälskade paret som flyttar till den mest klichéfyllda villaförorten för att bilda familj i en trygg, skyddad miljö. Det är en berättelse om barnlängtan och om hur parrelationer kompliceras av de olika behov och förväntningar som finns.
Den värld som huvudpersonerna flyttar till är färgstark och precis sådär trevlig som bullkalas och fredaggrogg kan vara. Samma skitungar med rullbräda och samma bildåre som kör iväg med däcktjut. Det är den självutnämnde (och självgoda) ledaren som värnar om grannsamverkan och anonyma hemmafruar med goda fast svikna hjärtan. Sund moral och goda värderingar gror bland prunkande trädgårdar och alla känner alla som goda grannar bör.
Trodde ni att det skulle bli så lätt? En må bra film med ett förutsägbart slut kanske är en passande beskrivning men allt däremellan är annorlunda. För i Patrik 1,5 är det Gösta och Svens kärlek, lust och passion vi får följa. Alla smutsiga fördomar mot homosexuella finns diskret inbakade och många skruvar sig förmodligen lite obekvämt i biofåtöljen.
Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson porträtterar dig och mig. Deras bekymmer är både av vardagskaraktär och större eftersom deras väg till föräldraskap är allt annat än rak. Deras baby visar sig vara en femtonårig kriminellt belastad bråkstake som vänder upp och ner på hela deras värld.
Lemhagen har varsamt närmat sig denna berättelse med sitt karaktäristiska, komiska språk. Känslorna träffar rakt i mitt hjärta. Det värmer att filmen är befriad från stereotypa överdrivelser och komiska sexscener. Men det är ändå mer än en vacker film om kärlek, det är en fantastisk och vacker film om kärlek.
2 kommentarer:
Verkligen en film om kärlek, och får inte Gustav o Torkel nån form av pris för sina roller så vetti fan, de gör en grym insats!! Jag tror att det är en film som tar homosexualitet till en annan nivå, hörde du alla tonårstjejer som satt å fnissade i biosalongen när det var heta sexscener?? Det finns förmodligen inget bättre sätt att lyfta homosexualiteten och göra den neutral, och dämed göra den till en del av samhället, än att göra en film, en film som egentligen handlar om oss alla, bögar, lebbar å straighta!! Alla samhällets normer berörs, för visst är normen en annan idag mot vad den var för tio år sen???
Absolut - skulle verkligen vilja ge både guldpalmer, baggar och Oscarsstatyetter! Jag kände total lycka. Och så blev jag lite kär i Skarsgård, tihi.
Skicka en kommentar