När författare slår sig själva och andra i ansiktet

Vad är en riktig man? Vad är en riktig kvinna? Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar blir kvävda av jämställdheten men inlägget upplevdes bara som ett förvirrat försvarstal från två kvinnor som vill hävda sin rätt att avnjuta manlighet när den kanske är som värst.

Det är ett slag i ansiktet mot de pappor som vägrar vara den frånvarande familjeförsörjaren som betraktar barnens uppväxt från sidolinjen. De pappor som möjliggör jämställdhet i våra svenska hushåll och som blir delaktiga i sina barns liv och uppfostran. Den nya manligheten bespottas till förmån för den så kallade manlighetsnorm som många gärna skulle förpassa till ett undangömt sopberg.

Det är ett slag i ansiktet mot de kvinnor som lever i skräck för sina partners och som förminskade inte har ork att ta sig ur sin hopplösa situation. Jag tror inte kvinnan med de multipla ansiktsfrakturerna som jag träffade kände kärleken i slaget över munnen och bara längtade och suktade efter försoningssex. För många kvinnor är det så kallade försoningssexet faktiskt bara en förlängning av övergreppet.

Det var en riktigt het potatis de valde att angripa. Kanske med mening. Folk slår hejvilt åt både höger, vänster och under bältet för att kommentera men glömmer lätt att en åsikt, även om den är dåligt uttryckt, likafullt ändå är en åsikt. I vårt yttrandefria samhälle ska alla röster få höras även om vissa hörs oftare och högre. Det är vårt medborgerliga jobb att svara emot när förkastligheter basuneras ut. Idag vill jag ge luft åt min röst och slå ett slag mot genusnormer. De ”riktiga” kvinnorna som längtar efter de ”riktiga” männen står för en backlash som vi inte behöver i vårt genushandikappade samhälle.