Kiwiiii

Jag älskar numer kiwilandet på andra sidan klotet. Kanske inte bara för att det är vackert, utan för att människorna verkar ha grymt vackra hjärtan. Nåt för servicedivor, tråkmånsar och sur-ittor att lära sig av. Jag har lärt mig mycket:
- Turist-teen-bussen Kiwi experience går under namnet Fuck truck!?!! (jag åkte den inte!!!!)
- Om jag säger följande svordomsharang Fitta Fitta Fitta, piss piss piss, förstår Å att jag vill fotografer en tågstation.
- Om man krockar gör det ont.
- polisen är dina vänner, även om de jagar dig med blinkers.
- De gillar fries..,och öl!
- Pingviner dansar, sälar luktar och kiwifåglar väser.
- På bergsvägar så slingriga att man möter sig själv kör NZ-ländare 100!!!!
- Fulla norrmän inuti grottor med lysmaskar = dålig idé
- Man blir pessfull av Svart Galliano
- Sperm whale direktöversätts inte till svenska.
- Det finns inte 70 milj får, bara 30 milj!
- St Paddys är en bra anledning för fylla, såsom musselfestival och vi gårdsbesök.
- Att rulla ner för kulle inuti plastboll är kul!
- Å är som en botanisk variant av Bengt Fritiofson.
- Det finns diken som man inte vill ta sig upp ur.
- Borta bra, men hemma är fest!

Funny People

"Two funny people going to se funny people, that's funny". Så sa mitt biosällskap när vi beslutat oss för att två personer som delar samma pubertala humor borde gå på Funny People. Men den var ju inte riktigt rolig. Faktiskt knappt alls.

Adam Sandler spelar George Simmons, en älskad och hyllad komiker, som får besked om att han lider av en troligtvis obotlig sjukdom. I ett försök att inte sluta sina dagar som helt trasig och tom inombords tar han hjälp av Ira Wright (Seth Rogan), en ung kille som kämpar för att slå sig in i stand up-branschen men som kanske inte är så direkt lyckosam.

Simmons dekadenta leverne som på utsidan för det flesta skulle innebära den ultimata drömmen är givetvis inget annat än ett ytligt fängelse av cynism som utan någon märkbar lycka. Ja, vi har sett det förr, och ja vägen mot eftertexterna kantas av bättring och vänskap. Men jag gillar Sandlers sorgfulla porträtt. Get rich or die trying...det känns inte längre fräscht. Det känns faktiskt mest kackigt och väcker avsmak. Vore inte hela filmen besudlad med penisskämt hade nog det överhängande omdömet varit annat. Nu fick jag intrycket av ett slags larvigt vad ägt rum. Och visst, jag gillar ett bra snoppskämt. Det får gärna vara under bältet och over the top. Men här kändes det som om Rogan and friends försökte reta gallfeber på moralpaniks-USA. I liberal-Sverige känns det inne ens som komediklubben Raw. På sin höjd Parlamentet.

Men överlag, en sevärd film. Inte biovärdig kanske men det är det få filmer som är.

Vårdarens val i vardagen

Skrik och jämmer. Tung andhämtning och ögon som stirrar rakt in i ens själ och hjärta med rädsla som följeslagare. En fru tar avsked från sin make sedan 40 år. Illamående, bröstsmärta, magont, kräkningar, luft som tar slut. Slangar. Värme och kyla om vartannat. En hand att hålla lite kort. Ingen famn på grund av smittrisken. Prover, gud dessa prover. Armarna som är mer lila än hudfärgade. En stilla bedjan att det ska vara slut. För livet tar slut. För oss alla.

I den svenska sjukvården står läkarna, sjuksköterskorna med flera under Socialstyrelsen som utreder och granskar. De anmälningar som kommer till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) kan ibland vara skrämmande och extremt hårddragna. Ansvaret som legetimeringen ger den enskilde vårdaren är helt klart större än vad de flesta tror. Med tanke på hur Landstinget effektiviserar och faktiskt nedrustar den svenska sjukvården är spelutrymmet för oss vårdare väldigt snävt. Det ökar definitivt risken för att misstag begås.

I fallet med den häktade läkaren får jag intrycket av att åklagaren handlat känslomässigt snarare än yrkesmässigt. För varför ska inte ett barns plågor och ångest lindras i livets slutskede? Många gånger beskylls sjukvården för att inte göra tillräckligt. I synnerhet när det kommer till att vårda människorna som nått vägs ände. Anhöriga som i förtvivlan ber om lite mer lugnande till sin oroliga mamma. Eller som undrar som de där andningsuppehållen inte är jobbiga för sin brodern. Ibland vet vi inte. Men det handlar om att alltid försöka balansera och försöka ge den bästa lindringen. För vad är det första någon frågar när den fått ett dödsbud?
Han hade väl inte ont!

Efter det här vet jag faktiskt inte vad vi ska svara. Självklart kommer vi fortsätta smärtlindra och vårda. Men jag tror att de flesta som vill undvika att bli utsläpade från sjukhuset av poliser tänker efter en extra gång. Men jag räds inte felbehandling. I det här läget är det faktiskt feltolkning av oinsatta personer som skrämmer mig mest.

Jag hjärta dig

Vill du vara min Valentin? du är så jävla sjukt fin.
Får jag ligga på din arm? En kyss och jag blir rodnande varm.
Kanske fånigt att rimma så här....kan det vara så att jag är....

Det spelar ingen roll om vi i vanliga fall är rationella, intelligenta människor. Den här tiden på året förvandlas vi till förväntansfulla romantik-slödder som sitter och väntar på en ask med sockersliskig, hjärtformad choklad och tre blodröda rosor. Ett Hallmark-card med en fånig vers som bedyrar äktheten i alla de heta känslor som bor inuti hjärteroten. Det pirrar i magen av blotta tanken. Eller? Det är snarare ett ilsket bubblande som snart förvandlas till en äcklig kaskadspya som jag levererar rakt över skolmatsalen, med råkost, ketchup och andra passande tillbehör. Men till skillnad vad de flesta nu skulle kunna tro handlar det inte om bitterhet. Jag har tidigare alltid döpt mina 14-februari-texter till My bloody Valentine eller nåt annat rebelliskt. Det är inte ett utlopp av singelbitterhet. Det är ett avgrundsvrål riktat mot snuttighet. Fluff och gull helt enkelt. Men jag lovar, om något som inte är anatomiskt korrekt hjärtformat kommer i min närhet blir jag seriöst aggressiv. På riktigt.

Jag har raljerat om hur högtider kan få folk att konsumera vilken slags skit som helst. Runt både jul och påsk ser de svenska hemmen ut som om någon med fruktansvärt dålig smak kräkts rakt över inredningen. Alla hjärtans dag är dock inget undantag. Kanske det ledande exemplet. Kanske till och med skolboksexemplet. Det är illa. Men åter, fluff och gull; nallar, tygrosor, hjärtformade röd-rosa ting som totalt saknar både form och funktion...det kan inte vara annat än en designmässig styggelse.

Men det värsta är väl egentligen att gulligullet ska sparas till en enda dag om året? Om det gör det för er, kan ni inte gulligulla alla andra dagar också? Gör det till en vacker vana. Kanske kan det till och med vara en bättre idé att sluta gå på kommersiella idiotidéer om romantik och faktiskt se saker för vad det är. Ärligt talat, han tankar din bil så du slipper bry dig. Hon har gjort en matlåda som du kan ta med dig imorgon. Han pussar dig i pannan efter du somnat och hon kramar om dig trots att du precis spelat hockey i en timme och svettas kungligt. Vi komplicerar saker för oss själva. De små gesterna är ändå de som betyder något i slutändan. Inte de där tomma orden vi tvingar oss att skriva den14'e februari.

Här kommer listan på oförglömliga gulligullgrejer som varken innefattar Hallmark-kort eller hjärtformade styggelser.

¤ Utskällningen. H 15 år gammal skäller tillbaka på flickvännens mamma som precis funnit sin 14-åriga dotter utanför Vivo med en platta öl.

¤ Hämtmat. Sömntutan får nattamat på sängen av fyllehungrig Ch.

¤ Berättelsen. M outar sig för hela klassen och skriver en berättelse om en söt tjej. Guess who.

¤ Korrespondens. Brevledes kommunikation med A.

¤ Omedvetet. Att spela favoritlåtar utan att ha en aning om det.

Mammut

Lukas Moodysson har plockat av sig sina björnöron och tagit sig an icke-kommunikation och otillräcklighet.



Gael Garcia Bernal och Michelle Williams gestaltar det perfekta New York-paret. Leo, en nyrik game-miljonär, Ellen, hårt arbetande akuten-kirurg. De har det perfekta hemmet och den mest perfekta lilla dotter, Jackie. Men en ingrediens saknas i deras annars så fläckfria tillvaro: Det enda som inte kan köpas för pengar - tid.


Berättelsen är ett vackert rutnät av distans. Williams möter sin dotter i dörren på morgonen när hon återvänder från nattskiftet på sjukhuset, dottern tillbringar i sin tur dagarna med barnflickan Gloria. Barnflickan är själv mamma till två pojkar som hon tvingats lämna i hemlandet Filippinerna. Leo försörjer en trasig mamma på sin affärsresa till smutsens Thailand. Och så fortsätter det. Den ena karaktären efter den andra försöker lyfta sig från tomheten genom att klamra sig fast vid någon annan. Ironin i det hela är att klättrandet bara resulterar i att samtliga parter sjunker djupare ner i en tröstlös tillvaro där ingen egentligen pratar om vad som verkligen betyder något.

Jag hade svårt att känna närhet till berättelsen till en början. Kanske på grund av helt andra orsaker än berättelsen i sig. Är filosoferandet ytligt? Försöker han skriva oss på näsan, om globaliseringens konsekvenser? Jag vet inte alls. Moodysson har byggt upp en tänkvärd berättelse vars miljöer stärker berättandet men jag kan ändå inte sätta fingret på vad jag saknar. För något är det.

Peter Pan-komplex.

"Du ska nog se att det kommer". De senaste åren har det varit mycket som ska komma. Längtan efter barn, längtan efter myspysiga snuttegull-hemmakvällar framför tv:n och let's dance, radhus med kryddodling och en altan. Goda grannar att grilla med. Efter man blivit in-LAS'ad på arbetsplatsen och blivit en av alla som har rätt till fyra veckors sommarsemster ska det komma. Längtan efter lugnet. Inget härjande eller runtknullande. Ansvarskänsla och vuxenhet. Det kan inte vara roligt hela tiden, vuxna människor gör det de ska. Pensionssparande, källsortering och hyresgästföreningen. Du ska se att det kommer, den där känslan av att även du är en lyckad Svensson.

Jag har varit en mycket lyckad Svensson. Gift på 83 kvadrats blivande familjelycka. By the book, svärföräldrar, hemlagat och präktigt som köttbullar med mos. Hemlagat såklart. Utbildad och klar. In-LAS'ad och nöjd. Personalfester med ett valfritt glas vin eller öl. Tacobuffé. Åhléns-rea och IKEA-värmeljus i storpack. Nötfärs, den magra sorten och det eviga viktväktandet och tråkiga aerobicspass och framtvingade joggingturer. Bara för att! Jag har krystat fram alla moderskänslor som min kropp någonsin skulle kunna uppbringa men innerst inne har jag velat spy över all tristess, bävernylon och dagishämtning. Nu sitter jag här med Peter Pan-komplex och klamrar mig fast vid en sorgfri ovuxen tillvaro. Men jag är nöjd.

Livet ska inte vara någon slags kompromiss. Det du gillar kanske inte är för mig och jag var ärlig när jag ropade "är det allt det blir så dööööööör jag". En enda dag till av seg drömlöshet skulle få mig att implodera. Det blev ett uppbrott. Utbrott från en olycklig Svensson. Livet kan ju faktiskt vara en enda lång fransk film om det är vad man önskar. Impulsivitet och roligheter när som helst jag vill och önskar. Kalla det oansvarig. Jag kallar det att leva. Jag är flickan som väljer att inte bliva stor. Kalla det Peter Pan-komplex. Men allra helst, kalla det njutning.

Julen gör mig till kvinna

Vi har strävat efter jämlikhet så länge att jag nästan börjar bli trött. Vill vi verkligen ligga under motorhuven och olja ner oss? Vill vi verkligen bli alldeles kliande av äcklig isolering och vem fan orkar stå vid den där jäkla grillen på sommaren egentligen? Pappaledighet några ynka månader under sommaren...är det vad vi strävar efter? Begränsat mode, platta och tråkiga skor och alltid initiativ till sex? Är det verkligen vad vi vill ha?

Så här i juletid efterlyser jag lite kvinnlighet så där som på den gamla goda tiden. Kan vi inte värna lite om våra traditioner för en gångs skulle?
I skolan lästes en dikt om julens göromål och jag insåg att det är dags att återta min förlorade kvinnlighet och plocka fram min husmoderskalender och mina skinande kokkärl.
Det är jul, och juletider är verkligen en tid när vi kvinnor får visa vår företagsamhet och simultankapacitet och överväldigande kompetens utan att ifrågasättas.

Imorgon tänkte jag börja med att lussa för hela avdelningen. Jag har pyntat kronan, tränat luciasånger med mina kollegor och så ska vi fixa fika. Lussebullarna är visserligen inköpta men om någon bara tar med en ugn kan jag ställa mig och baka till morgonen. Lutfisken har jag lagt i blöt redan och på onsdag ska jag till slaktboden och fixa grisen. Det ska styckas, filéas och grejas. Putsas och donas. Jag har odlat brysselkål och frestelsen bör gräddkokas i några dygn. Julöl, must, snaps och glögg puttrar hemma i bastun. Jag har knäskurat trägolven med såpa och finservisen är putsad. Tomtedräkten är sydd, julgrupperna är planterade och julgranskulorna tillverkas med barngruppen som jag leder på söndagarna. Efter den är slut ska jag leda en workshop i hur man scrap-bookar sina egna julkort och hur julklapparna packas in på bästa kreativa sätt. Nyårsraketerna är också hemgjorda och dagen innan julafton ska granen hämtas tillsammans med alla släktingar som ska bo hos mig fram till trettonhelgen. Där ser ni, det är kvinnokraft!

Ungefär det här innehöll texten. Jag förvånas inte ett dugg över att tusentals kvinnor bryter ihop och till och med försöker ta kål på sig under den sköna julehögtiden. Sköna? Vad då? Att arbeta ihjäl sig för en tradition som har lika fadd innebörd som "sunda svenska värderingar". För vad är det egentligen? Jag kände hur jag reducerades till något okvinnligt men det rör mig inte i ryggen.

Den här julen ska jag skita i alla traditioner. Jag ska umgås och bara vara. Jag tänker inte spendera en förmögenhet på presenter. Jag ska tillbringa helgen med mamma, pappa, syster och alla fina vänner, jag ska köpa champagne och njuta. Och om det nu skulle vara så att julen gör mig till kvinna tänker jag vägra det - och jag vägrar stolt!