Vårdarens val i vardagen

Skrik och jämmer. Tung andhämtning och ögon som stirrar rakt in i ens själ och hjärta med rädsla som följeslagare. En fru tar avsked från sin make sedan 40 år. Illamående, bröstsmärta, magont, kräkningar, luft som tar slut. Slangar. Värme och kyla om vartannat. En hand att hålla lite kort. Ingen famn på grund av smittrisken. Prover, gud dessa prover. Armarna som är mer lila än hudfärgade. En stilla bedjan att det ska vara slut. För livet tar slut. För oss alla.

I den svenska sjukvården står läkarna, sjuksköterskorna med flera under Socialstyrelsen som utreder och granskar. De anmälningar som kommer till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) kan ibland vara skrämmande och extremt hårddragna. Ansvaret som legetimeringen ger den enskilde vårdaren är helt klart större än vad de flesta tror. Med tanke på hur Landstinget effektiviserar och faktiskt nedrustar den svenska sjukvården är spelutrymmet för oss vårdare väldigt snävt. Det ökar definitivt risken för att misstag begås.

I fallet med den häktade läkaren får jag intrycket av att åklagaren handlat känslomässigt snarare än yrkesmässigt. För varför ska inte ett barns plågor och ångest lindras i livets slutskede? Många gånger beskylls sjukvården för att inte göra tillräckligt. I synnerhet när det kommer till att vårda människorna som nått vägs ände. Anhöriga som i förtvivlan ber om lite mer lugnande till sin oroliga mamma. Eller som undrar som de där andningsuppehållen inte är jobbiga för sin brodern. Ibland vet vi inte. Men det handlar om att alltid försöka balansera och försöka ge den bästa lindringen. För vad är det första någon frågar när den fått ett dödsbud?
Han hade väl inte ont!

Efter det här vet jag faktiskt inte vad vi ska svara. Självklart kommer vi fortsätta smärtlindra och vårda. Men jag tror att de flesta som vill undvika att bli utsläpade från sjukhuset av poliser tänker efter en extra gång. Men jag räds inte felbehandling. I det här läget är det faktiskt feltolkning av oinsatta personer som skrämmer mig mest.