Peter Pan-komplex.

"Du ska nog se att det kommer". De senaste åren har det varit mycket som ska komma. Längtan efter barn, längtan efter myspysiga snuttegull-hemmakvällar framför tv:n och let's dance, radhus med kryddodling och en altan. Goda grannar att grilla med. Efter man blivit in-LAS'ad på arbetsplatsen och blivit en av alla som har rätt till fyra veckors sommarsemster ska det komma. Längtan efter lugnet. Inget härjande eller runtknullande. Ansvarskänsla och vuxenhet. Det kan inte vara roligt hela tiden, vuxna människor gör det de ska. Pensionssparande, källsortering och hyresgästföreningen. Du ska se att det kommer, den där känslan av att även du är en lyckad Svensson.

Jag har varit en mycket lyckad Svensson. Gift på 83 kvadrats blivande familjelycka. By the book, svärföräldrar, hemlagat och präktigt som köttbullar med mos. Hemlagat såklart. Utbildad och klar. In-LAS'ad och nöjd. Personalfester med ett valfritt glas vin eller öl. Tacobuffé. Åhléns-rea och IKEA-värmeljus i storpack. Nötfärs, den magra sorten och det eviga viktväktandet och tråkiga aerobicspass och framtvingade joggingturer. Bara för att! Jag har krystat fram alla moderskänslor som min kropp någonsin skulle kunna uppbringa men innerst inne har jag velat spy över all tristess, bävernylon och dagishämtning. Nu sitter jag här med Peter Pan-komplex och klamrar mig fast vid en sorgfri ovuxen tillvaro. Men jag är nöjd.

Livet ska inte vara någon slags kompromiss. Det du gillar kanske inte är för mig och jag var ärlig när jag ropade "är det allt det blir så dööööööör jag". En enda dag till av seg drömlöshet skulle få mig att implodera. Det blev ett uppbrott. Utbrott från en olycklig Svensson. Livet kan ju faktiskt vara en enda lång fransk film om det är vad man önskar. Impulsivitet och roligheter när som helst jag vill och önskar. Kalla det oansvarig. Jag kallar det att leva. Jag är flickan som väljer att inte bliva stor. Kalla det Peter Pan-komplex. Men allra helst, kalla det njutning.