Mammut

Lukas Moodysson har plockat av sig sina björnöron och tagit sig an icke-kommunikation och otillräcklighet.



Gael Garcia Bernal och Michelle Williams gestaltar det perfekta New York-paret. Leo, en nyrik game-miljonär, Ellen, hårt arbetande akuten-kirurg. De har det perfekta hemmet och den mest perfekta lilla dotter, Jackie. Men en ingrediens saknas i deras annars så fläckfria tillvaro: Det enda som inte kan köpas för pengar - tid.


Berättelsen är ett vackert rutnät av distans. Williams möter sin dotter i dörren på morgonen när hon återvänder från nattskiftet på sjukhuset, dottern tillbringar i sin tur dagarna med barnflickan Gloria. Barnflickan är själv mamma till två pojkar som hon tvingats lämna i hemlandet Filippinerna. Leo försörjer en trasig mamma på sin affärsresa till smutsens Thailand. Och så fortsätter det. Den ena karaktären efter den andra försöker lyfta sig från tomheten genom att klamra sig fast vid någon annan. Ironin i det hela är att klättrandet bara resulterar i att samtliga parter sjunker djupare ner i en tröstlös tillvaro där ingen egentligen pratar om vad som verkligen betyder något.

Jag hade svårt att känna närhet till berättelsen till en början. Kanske på grund av helt andra orsaker än berättelsen i sig. Är filosoferandet ytligt? Försöker han skriva oss på näsan, om globaliseringens konsekvenser? Jag vet inte alls. Moodysson har byggt upp en tänkvärd berättelse vars miljöer stärker berättandet men jag kan ändå inte sätta fingret på vad jag saknar. För något är det.