Sten i glashus?

Står kändisfixeringen i vägen för den verkliga journalistiken? Kanske i vägen för det sanna journalistiska uppdraget.


Många vill jobba med "något inom media". Vad det är kan variera från utrikeskorrespondent till tv-hallåa och modebloggare för veckorevyn. Men någonstans på vägen förvandlas "något inom media" till "journalist, kanske?". Skribent, recensent...vi älskar att uttrycka oss och berätta. Måla levande tavlor med ord. Bilda noter av liknelser och metaforer. Krönikeformen tilltalar de flesta av oss, förmodligen för det är det enda vi egentligen kan. Alla har tankar och kan tycka, alla kan skriva, mer eller mindre...någonstans har vi lärt oss att satsa på det vi kan. För ärligt, intervjuande faller inte så många på läppen såvida det inte rör sig om en kändis. Och hur sexigt är det egentligen med ett grävjobb? Det är ju för riktiga Einsteins.


Det känns inte särskilt svårt att definiera det journalistiska uppdraget även om det är mångfacetterat. När vi i klassen diskuterade detta berörde vi i huvudsak nyhetsjournalistisk och hur vi på bästa sätt ska belysa, granska och rapportera inför medborgaren. Inte ett litet uppdrag med andra ord. Och kanske uttryckt med stora portioner naivitet. Jag tror dock att vi alla kände att anledningen till att folk rynkar på näsan åt vårt yrkesval kan vara att somliga verkar mer upptagna av att få en glammig bylinebild och snabbare än ögat vill avancera till proffstyckare utan sakkunnighet. Fastlane to fame and glory med andra ord.


Det kan verka högtravande, helt plötsligt finns det hierarkier inom journalistiken som ska platta till och förminska. De finns redan, tro mig. Osaklig, partisk journalistik drar också yrket i smusen men vill vi egentligen dela titel med nöjespaparazzos? Att klä in sin kändiskåthet i journalistikens kostym är något helt annat. Visst vill alla göra karriär och bli något men innerst inne handlar det om vårt syfte. Varför vill vi ta oss an det här uppdraget? För att se myntets båda sidor, gräva upp och vända runt den smutsiga sanningen såklart. Men om målet är mediahorans planlösa tyckandet för att få kyssa a-listefolk och synas är vi ur kurs.