Jag hjärta dig

Vill du vara min Valentin? du är så jävla sjukt fin.
Får jag ligga på din arm? En kyss och jag blir rodnande varm.
Kanske fånigt att rimma så här....kan det vara så att jag är....

Det spelar ingen roll om vi i vanliga fall är rationella, intelligenta människor. Den här tiden på året förvandlas vi till förväntansfulla romantik-slödder som sitter och väntar på en ask med sockersliskig, hjärtformad choklad och tre blodröda rosor. Ett Hallmark-card med en fånig vers som bedyrar äktheten i alla de heta känslor som bor inuti hjärteroten. Det pirrar i magen av blotta tanken. Eller? Det är snarare ett ilsket bubblande som snart förvandlas till en äcklig kaskadspya som jag levererar rakt över skolmatsalen, med råkost, ketchup och andra passande tillbehör. Men till skillnad vad de flesta nu skulle kunna tro handlar det inte om bitterhet. Jag har tidigare alltid döpt mina 14-februari-texter till My bloody Valentine eller nåt annat rebelliskt. Det är inte ett utlopp av singelbitterhet. Det är ett avgrundsvrål riktat mot snuttighet. Fluff och gull helt enkelt. Men jag lovar, om något som inte är anatomiskt korrekt hjärtformat kommer i min närhet blir jag seriöst aggressiv. På riktigt.

Jag har raljerat om hur högtider kan få folk att konsumera vilken slags skit som helst. Runt både jul och påsk ser de svenska hemmen ut som om någon med fruktansvärt dålig smak kräkts rakt över inredningen. Alla hjärtans dag är dock inget undantag. Kanske det ledande exemplet. Kanske till och med skolboksexemplet. Det är illa. Men åter, fluff och gull; nallar, tygrosor, hjärtformade röd-rosa ting som totalt saknar både form och funktion...det kan inte vara annat än en designmässig styggelse.

Men det värsta är väl egentligen att gulligullet ska sparas till en enda dag om året? Om det gör det för er, kan ni inte gulligulla alla andra dagar också? Gör det till en vacker vana. Kanske kan det till och med vara en bättre idé att sluta gå på kommersiella idiotidéer om romantik och faktiskt se saker för vad det är. Ärligt talat, han tankar din bil så du slipper bry dig. Hon har gjort en matlåda som du kan ta med dig imorgon. Han pussar dig i pannan efter du somnat och hon kramar om dig trots att du precis spelat hockey i en timme och svettas kungligt. Vi komplicerar saker för oss själva. De små gesterna är ändå de som betyder något i slutändan. Inte de där tomma orden vi tvingar oss att skriva den14'e februari.

Här kommer listan på oförglömliga gulligullgrejer som varken innefattar Hallmark-kort eller hjärtformade styggelser.

¤ Utskällningen. H 15 år gammal skäller tillbaka på flickvännens mamma som precis funnit sin 14-åriga dotter utanför Vivo med en platta öl.

¤ Hämtmat. Sömntutan får nattamat på sängen av fyllehungrig Ch.

¤ Berättelsen. M outar sig för hela klassen och skriver en berättelse om en söt tjej. Guess who.

¤ Korrespondens. Brevledes kommunikation med A.

¤ Omedvetet. Att spela favoritlåtar utan att ha en aning om det.

Mammut

Lukas Moodysson har plockat av sig sina björnöron och tagit sig an icke-kommunikation och otillräcklighet.



Gael Garcia Bernal och Michelle Williams gestaltar det perfekta New York-paret. Leo, en nyrik game-miljonär, Ellen, hårt arbetande akuten-kirurg. De har det perfekta hemmet och den mest perfekta lilla dotter, Jackie. Men en ingrediens saknas i deras annars så fläckfria tillvaro: Det enda som inte kan köpas för pengar - tid.


Berättelsen är ett vackert rutnät av distans. Williams möter sin dotter i dörren på morgonen när hon återvänder från nattskiftet på sjukhuset, dottern tillbringar i sin tur dagarna med barnflickan Gloria. Barnflickan är själv mamma till två pojkar som hon tvingats lämna i hemlandet Filippinerna. Leo försörjer en trasig mamma på sin affärsresa till smutsens Thailand. Och så fortsätter det. Den ena karaktären efter den andra försöker lyfta sig från tomheten genom att klamra sig fast vid någon annan. Ironin i det hela är att klättrandet bara resulterar i att samtliga parter sjunker djupare ner i en tröstlös tillvaro där ingen egentligen pratar om vad som verkligen betyder något.

Jag hade svårt att känna närhet till berättelsen till en början. Kanske på grund av helt andra orsaker än berättelsen i sig. Är filosoferandet ytligt? Försöker han skriva oss på näsan, om globaliseringens konsekvenser? Jag vet inte alls. Moodysson har byggt upp en tänkvärd berättelse vars miljöer stärker berättandet men jag kan ändå inte sätta fingret på vad jag saknar. För något är det.

Peter Pan-komplex.

"Du ska nog se att det kommer". De senaste åren har det varit mycket som ska komma. Längtan efter barn, längtan efter myspysiga snuttegull-hemmakvällar framför tv:n och let's dance, radhus med kryddodling och en altan. Goda grannar att grilla med. Efter man blivit in-LAS'ad på arbetsplatsen och blivit en av alla som har rätt till fyra veckors sommarsemster ska det komma. Längtan efter lugnet. Inget härjande eller runtknullande. Ansvarskänsla och vuxenhet. Det kan inte vara roligt hela tiden, vuxna människor gör det de ska. Pensionssparande, källsortering och hyresgästföreningen. Du ska se att det kommer, den där känslan av att även du är en lyckad Svensson.

Jag har varit en mycket lyckad Svensson. Gift på 83 kvadrats blivande familjelycka. By the book, svärföräldrar, hemlagat och präktigt som köttbullar med mos. Hemlagat såklart. Utbildad och klar. In-LAS'ad och nöjd. Personalfester med ett valfritt glas vin eller öl. Tacobuffé. Åhléns-rea och IKEA-värmeljus i storpack. Nötfärs, den magra sorten och det eviga viktväktandet och tråkiga aerobicspass och framtvingade joggingturer. Bara för att! Jag har krystat fram alla moderskänslor som min kropp någonsin skulle kunna uppbringa men innerst inne har jag velat spy över all tristess, bävernylon och dagishämtning. Nu sitter jag här med Peter Pan-komplex och klamrar mig fast vid en sorgfri ovuxen tillvaro. Men jag är nöjd.

Livet ska inte vara någon slags kompromiss. Det du gillar kanske inte är för mig och jag var ärlig när jag ropade "är det allt det blir så dööööööör jag". En enda dag till av seg drömlöshet skulle få mig att implodera. Det blev ett uppbrott. Utbrott från en olycklig Svensson. Livet kan ju faktiskt vara en enda lång fransk film om det är vad man önskar. Impulsivitet och roligheter när som helst jag vill och önskar. Kalla det oansvarig. Jag kallar det att leva. Jag är flickan som väljer att inte bliva stor. Kalla det Peter Pan-komplex. Men allra helst, kalla det njutning.

Julen gör mig till kvinna

Vi har strävat efter jämlikhet så länge att jag nästan börjar bli trött. Vill vi verkligen ligga under motorhuven och olja ner oss? Vill vi verkligen bli alldeles kliande av äcklig isolering och vem fan orkar stå vid den där jäkla grillen på sommaren egentligen? Pappaledighet några ynka månader under sommaren...är det vad vi strävar efter? Begränsat mode, platta och tråkiga skor och alltid initiativ till sex? Är det verkligen vad vi vill ha?

Så här i juletid efterlyser jag lite kvinnlighet så där som på den gamla goda tiden. Kan vi inte värna lite om våra traditioner för en gångs skulle?
I skolan lästes en dikt om julens göromål och jag insåg att det är dags att återta min förlorade kvinnlighet och plocka fram min husmoderskalender och mina skinande kokkärl.
Det är jul, och juletider är verkligen en tid när vi kvinnor får visa vår företagsamhet och simultankapacitet och överväldigande kompetens utan att ifrågasättas.

Imorgon tänkte jag börja med att lussa för hela avdelningen. Jag har pyntat kronan, tränat luciasånger med mina kollegor och så ska vi fixa fika. Lussebullarna är visserligen inköpta men om någon bara tar med en ugn kan jag ställa mig och baka till morgonen. Lutfisken har jag lagt i blöt redan och på onsdag ska jag till slaktboden och fixa grisen. Det ska styckas, filéas och grejas. Putsas och donas. Jag har odlat brysselkål och frestelsen bör gräddkokas i några dygn. Julöl, must, snaps och glögg puttrar hemma i bastun. Jag har knäskurat trägolven med såpa och finservisen är putsad. Tomtedräkten är sydd, julgrupperna är planterade och julgranskulorna tillverkas med barngruppen som jag leder på söndagarna. Efter den är slut ska jag leda en workshop i hur man scrap-bookar sina egna julkort och hur julklapparna packas in på bästa kreativa sätt. Nyårsraketerna är också hemgjorda och dagen innan julafton ska granen hämtas tillsammans med alla släktingar som ska bo hos mig fram till trettonhelgen. Där ser ni, det är kvinnokraft!

Ungefär det här innehöll texten. Jag förvånas inte ett dugg över att tusentals kvinnor bryter ihop och till och med försöker ta kål på sig under den sköna julehögtiden. Sköna? Vad då? Att arbeta ihjäl sig för en tradition som har lika fadd innebörd som "sunda svenska värderingar". För vad är det egentligen? Jag kände hur jag reducerades till något okvinnligt men det rör mig inte i ryggen.

Den här julen ska jag skita i alla traditioner. Jag ska umgås och bara vara. Jag tänker inte spendera en förmögenhet på presenter. Jag ska tillbringa helgen med mamma, pappa, syster och alla fina vänner, jag ska köpa champagne och njuta. Och om det nu skulle vara så att julen gör mig till kvinna tänker jag vägra det - och jag vägrar stolt!

The Baader-Meinhof Komplex

Filmrecension

Regissören Uli Edel ger oss rock n roll-versionen av hur en av världens mest ökända terroristgrupper Röda Arme-fraktionen (RAF) växer fram och både vinner sympatier men även sprider skräck. Frustrationen över imperialism och Vietnamkrigets orättvisor driver tyska ungdomar till att släppa sina arga pennor till att slutligen ta till vapen.

Snabbt, nästan med redovisningsplikt, får vi en grundlig historielektion. Mordet under en till början fredlig demonstration mot iranska kungaparet, träningslägret hos PFLP's, branden på Springers...hur Ulrike Meinhof engageras, involveras och slutligen bryts ner. Det är en karusell i spinn. Kanske blir det perspektivet för extremt för vissa men i mina ögon tar det aldrig fokus från hur de ändå självmant väljer extremismen och dödliga utgångar.

Vad kräver egentligen kampen? De bekämpar uniformer och hat men närmar sig hela tiden entydighet i gruppen och deras tvivel blir slutligen fallet. Jag gillar att jag ändå ges beslutet att fundera över denna tidsepok. En värld som är våldsam och fylld av särintressen men som även innehåller idealism och hopp. Det slutgiltiga intrycket är att jag blivit förförd av ett romantiskt skimmer...utan att det stör mig.

Patrik 1,5

Filmrecension

I Ella Lemhagens senaste film får vi följa det förälskade paret som flyttar till den mest klichéfyllda villaförorten för att bilda familj i en trygg, skyddad miljö. Det är en berättelse om barnlängtan och om hur parrelationer kompliceras av de olika behov och förväntningar som finns.

Den värld som huvudpersonerna flyttar till är färgstark och precis sådär trevlig som bullkalas och fredaggrogg kan vara. Samma skitungar med rullbräda och samma bildåre som kör iväg med däcktjut. Det är den självutnämnde (och självgoda) ledaren som värnar om grannsamverkan och anonyma hemmafruar med goda fast svikna hjärtan. Sund moral och goda värderingar gror bland prunkande trädgårdar och alla känner alla som goda grannar bör.

Trodde ni att det skulle bli så lätt? En må bra film med ett förutsägbart slut kanske är en passande beskrivning men allt däremellan är annorlunda. För i Patrik 1,5 är det Gösta och Svens kärlek, lust och passion vi får följa. Alla smutsiga fördomar mot homosexuella finns diskret inbakade och många skruvar sig förmodligen lite obekvämt i biofåtöljen.

Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson porträtterar dig och mig. Deras bekymmer är både av vardagskaraktär och större eftersom deras väg till föräldraskap är allt annat än rak. Deras baby visar sig vara en femtonårig kriminellt belastad bråkstake som vänder upp och ner på hela deras värld.

Lemhagen har varsamt närmat sig denna berättelse med sitt karaktäristiska, komiska språk. Känslorna träffar rakt i mitt hjärta. Det värmer att filmen är befriad från stereotypa överdrivelser och komiska sexscener. Men det är ändå mer än en vacker film om kärlek, det är en fantastisk och vacker film om kärlek.

Vem röstar DU för?

Det var med förvirring som jag senast gick in i vallokalen. Egentligen, vad gynnar mig mest nu när jag har jobb, tjänar pengar egentligen? Jag är inte sjuk, jag riskerar aldrig att bli utan jobb egentligen. Lite sparade pengar på banken och en man som också sitter rätt säkert. En idiot kan räkna ut vilket block som förmodligen skulle gynna mig mer. Varför ska jag betala andra människors olycka - jag menar, jobb kan väl alla få? Varför ska jag betala andras lårbensbrott och åldrevård. Fast ärligt, det är precis vad som är okej med mig. När jag röstade gick faktiskt inte tanken till hur jag som har det bra ska få det bättre.

Vad menar du, tös? Nä du, den gubben går inte.

Jo, den gubben går. Hur högtravande det må låta så är det precis så. För när jag öppnar mitt lönekuvert den 27'e kanske jag inte slås av dess storslagenhet och jag vet att ett annat yrkesval hade betalat annorlunda men det går ingen som helst nöd på mig. Jag kan nästan vältra mig i egoism, handla kläder, resa och unna mig. Det handlar inte om vilda shopping-sprees på NK, lyxyachter i Karibien eller champagne och gåslever. De flesta storstadsbor skulle skratta och kalla mig både modest och Svensson-lallo. Men mitt lilla behov är inte större än så. Siffrorna i mitt kuvert speglar slit. Det speglar flera års mer eller mindre tradiga studier. Det är otacksamhet, blod, svett och annat äckel, det är obekväm arbetstid och irriterade kollegor och en almanacka när året startar. De där fikorna som somliga tror vi vältrar oss i kan aldrig väga upp att mitt vakande öga räddar livhanken på hjärtsjuka. Så om du tycker jag tjänar tillräckligt, må så va, men förtjänat pengarna har jag iallafall.

Skattesänkningarna kommer leda till cirka 200 kr mer i kassan (vilken vinst!) men hade jag varit en riktig höginkomsttagare skulle klirret varit desto större. Ja, se vad de kan de där borgarna. Men som ni kanske förstår är jag inte ett dugg imponerad. Alla vet vem de verkar för. Deras förändringar för mitt liv och min vardag känns överdrivna i nuläget. Jag klarar mig. Men det finns en stor grupp som de missgynnar, som inte har något sparkapital, som inte äger sin bostad, vars surt förvärvade timlön knappt täcker hyran, snabbmakaronerna eller tv-licensen.

Jag vill inte ha rättvisa för mig, jag vill inte ha rättvisa för paret i Danderyd som får skära ner en semesterresa om villaskatten höjs och inte heller för den stackars tjänstemannen som får marginalskatta på sina 35 000 kronor han tjänar. Jag vill ha rättvisa för de som INTE har. Kalla det vänstervridet bullshit, det rör mig inte i ryggen. Jag tänker aldrig bara rösta för mig och min medelklassiga överkonsumtion.