Patrik 1,5

Filmrecension

I Ella Lemhagens senaste film får vi följa det förälskade paret som flyttar till den mest klichéfyllda villaförorten för att bilda familj i en trygg, skyddad miljö. Det är en berättelse om barnlängtan och om hur parrelationer kompliceras av de olika behov och förväntningar som finns.

Den värld som huvudpersonerna flyttar till är färgstark och precis sådär trevlig som bullkalas och fredaggrogg kan vara. Samma skitungar med rullbräda och samma bildåre som kör iväg med däcktjut. Det är den självutnämnde (och självgoda) ledaren som värnar om grannsamverkan och anonyma hemmafruar med goda fast svikna hjärtan. Sund moral och goda värderingar gror bland prunkande trädgårdar och alla känner alla som goda grannar bör.

Trodde ni att det skulle bli så lätt? En må bra film med ett förutsägbart slut kanske är en passande beskrivning men allt däremellan är annorlunda. För i Patrik 1,5 är det Gösta och Svens kärlek, lust och passion vi får följa. Alla smutsiga fördomar mot homosexuella finns diskret inbakade och många skruvar sig förmodligen lite obekvämt i biofåtöljen.

Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson porträtterar dig och mig. Deras bekymmer är både av vardagskaraktär och större eftersom deras väg till föräldraskap är allt annat än rak. Deras baby visar sig vara en femtonårig kriminellt belastad bråkstake som vänder upp och ner på hela deras värld.

Lemhagen har varsamt närmat sig denna berättelse med sitt karaktäristiska, komiska språk. Känslorna träffar rakt i mitt hjärta. Det värmer att filmen är befriad från stereotypa överdrivelser och komiska sexscener. Men det är ändå mer än en vacker film om kärlek, det är en fantastisk och vacker film om kärlek.

Vem röstar DU för?

Det var med förvirring som jag senast gick in i vallokalen. Egentligen, vad gynnar mig mest nu när jag har jobb, tjänar pengar egentligen? Jag är inte sjuk, jag riskerar aldrig att bli utan jobb egentligen. Lite sparade pengar på banken och en man som också sitter rätt säkert. En idiot kan räkna ut vilket block som förmodligen skulle gynna mig mer. Varför ska jag betala andra människors olycka - jag menar, jobb kan väl alla få? Varför ska jag betala andras lårbensbrott och åldrevård. Fast ärligt, det är precis vad som är okej med mig. När jag röstade gick faktiskt inte tanken till hur jag som har det bra ska få det bättre.

Vad menar du, tös? Nä du, den gubben går inte.

Jo, den gubben går. Hur högtravande det må låta så är det precis så. För när jag öppnar mitt lönekuvert den 27'e kanske jag inte slås av dess storslagenhet och jag vet att ett annat yrkesval hade betalat annorlunda men det går ingen som helst nöd på mig. Jag kan nästan vältra mig i egoism, handla kläder, resa och unna mig. Det handlar inte om vilda shopping-sprees på NK, lyxyachter i Karibien eller champagne och gåslever. De flesta storstadsbor skulle skratta och kalla mig både modest och Svensson-lallo. Men mitt lilla behov är inte större än så. Siffrorna i mitt kuvert speglar slit. Det speglar flera års mer eller mindre tradiga studier. Det är otacksamhet, blod, svett och annat äckel, det är obekväm arbetstid och irriterade kollegor och en almanacka när året startar. De där fikorna som somliga tror vi vältrar oss i kan aldrig väga upp att mitt vakande öga räddar livhanken på hjärtsjuka. Så om du tycker jag tjänar tillräckligt, må så va, men förtjänat pengarna har jag iallafall.

Skattesänkningarna kommer leda till cirka 200 kr mer i kassan (vilken vinst!) men hade jag varit en riktig höginkomsttagare skulle klirret varit desto större. Ja, se vad de kan de där borgarna. Men som ni kanske förstår är jag inte ett dugg imponerad. Alla vet vem de verkar för. Deras förändringar för mitt liv och min vardag känns överdrivna i nuläget. Jag klarar mig. Men det finns en stor grupp som de missgynnar, som inte har något sparkapital, som inte äger sin bostad, vars surt förvärvade timlön knappt täcker hyran, snabbmakaronerna eller tv-licensen.

Jag vill inte ha rättvisa för mig, jag vill inte ha rättvisa för paret i Danderyd som får skära ner en semesterresa om villaskatten höjs och inte heller för den stackars tjänstemannen som får marginalskatta på sina 35 000 kronor han tjänar. Jag vill ha rättvisa för de som INTE har. Kalla det vänstervridet bullshit, det rör mig inte i ryggen. Jag tänker aldrig bara rösta för mig och min medelklassiga överkonsumtion.

Sten i glashus?

Står kändisfixeringen i vägen för den verkliga journalistiken? Kanske i vägen för det sanna journalistiska uppdraget.


Många vill jobba med "något inom media". Vad det är kan variera från utrikeskorrespondent till tv-hallåa och modebloggare för veckorevyn. Men någonstans på vägen förvandlas "något inom media" till "journalist, kanske?". Skribent, recensent...vi älskar att uttrycka oss och berätta. Måla levande tavlor med ord. Bilda noter av liknelser och metaforer. Krönikeformen tilltalar de flesta av oss, förmodligen för det är det enda vi egentligen kan. Alla har tankar och kan tycka, alla kan skriva, mer eller mindre...någonstans har vi lärt oss att satsa på det vi kan. För ärligt, intervjuande faller inte så många på läppen såvida det inte rör sig om en kändis. Och hur sexigt är det egentligen med ett grävjobb? Det är ju för riktiga Einsteins.


Det känns inte särskilt svårt att definiera det journalistiska uppdraget även om det är mångfacetterat. När vi i klassen diskuterade detta berörde vi i huvudsak nyhetsjournalistisk och hur vi på bästa sätt ska belysa, granska och rapportera inför medborgaren. Inte ett litet uppdrag med andra ord. Och kanske uttryckt med stora portioner naivitet. Jag tror dock att vi alla kände att anledningen till att folk rynkar på näsan åt vårt yrkesval kan vara att somliga verkar mer upptagna av att få en glammig bylinebild och snabbare än ögat vill avancera till proffstyckare utan sakkunnighet. Fastlane to fame and glory med andra ord.


Det kan verka högtravande, helt plötsligt finns det hierarkier inom journalistiken som ska platta till och förminska. De finns redan, tro mig. Osaklig, partisk journalistik drar också yrket i smusen men vill vi egentligen dela titel med nöjespaparazzos? Att klä in sin kändiskåthet i journalistikens kostym är något helt annat. Visst vill alla göra karriär och bli något men innerst inne handlar det om vårt syfte. Varför vill vi ta oss an det här uppdraget? För att se myntets båda sidor, gräva upp och vända runt den smutsiga sanningen såklart. Men om målet är mediahorans planlösa tyckandet för att få kyssa a-listefolk och synas är vi ur kurs.

När författare slår sig själva och andra i ansiktet

Vad är en riktig man? Vad är en riktig kvinna? Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar blir kvävda av jämställdheten men inlägget upplevdes bara som ett förvirrat försvarstal från två kvinnor som vill hävda sin rätt att avnjuta manlighet när den kanske är som värst.

Det är ett slag i ansiktet mot de pappor som vägrar vara den frånvarande familjeförsörjaren som betraktar barnens uppväxt från sidolinjen. De pappor som möjliggör jämställdhet i våra svenska hushåll och som blir delaktiga i sina barns liv och uppfostran. Den nya manligheten bespottas till förmån för den så kallade manlighetsnorm som många gärna skulle förpassa till ett undangömt sopberg.

Det är ett slag i ansiktet mot de kvinnor som lever i skräck för sina partners och som förminskade inte har ork att ta sig ur sin hopplösa situation. Jag tror inte kvinnan med de multipla ansiktsfrakturerna som jag träffade kände kärleken i slaget över munnen och bara längtade och suktade efter försoningssex. För många kvinnor är det så kallade försoningssexet faktiskt bara en förlängning av övergreppet.

Det var en riktigt het potatis de valde att angripa. Kanske med mening. Folk slår hejvilt åt både höger, vänster och under bältet för att kommentera men glömmer lätt att en åsikt, även om den är dåligt uttryckt, likafullt ändå är en åsikt. I vårt yttrandefria samhälle ska alla röster få höras även om vissa hörs oftare och högre. Det är vårt medborgerliga jobb att svara emot när förkastligheter basuneras ut. Idag vill jag ge luft åt min röst och slå ett slag mot genusnormer. De ”riktiga” kvinnorna som längtar efter de ”riktiga” männen står för en backlash som vi inte behöver i vårt genushandikappade samhälle.

Ännu en raljerande skata...

Det här är mitt egna land av tyckande. Inga modeinlägg. Inga festbilder. Ingen dagbok. Jag är min egen expert, min egen kung och min egen president. Moder Theresa, horan och Madonna! Men egentligen bara en i raden av alla dessa raljerande skator...