Jag hjärta dig

Vill du vara min Valentin? du är så jävla sjukt fin.
Får jag ligga på din arm? En kyss och jag blir rodnande varm.
Kanske fånigt att rimma så här....kan det vara så att jag är....

Det spelar ingen roll om vi i vanliga fall är rationella, intelligenta människor. Den här tiden på året förvandlas vi till förväntansfulla romantik-slödder som sitter och väntar på en ask med sockersliskig, hjärtformad choklad och tre blodröda rosor. Ett Hallmark-card med en fånig vers som bedyrar äktheten i alla de heta känslor som bor inuti hjärteroten. Det pirrar i magen av blotta tanken. Eller? Det är snarare ett ilsket bubblande som snart förvandlas till en äcklig kaskadspya som jag levererar rakt över skolmatsalen, med råkost, ketchup och andra passande tillbehör. Men till skillnad vad de flesta nu skulle kunna tro handlar det inte om bitterhet. Jag har tidigare alltid döpt mina 14-februari-texter till My bloody Valentine eller nåt annat rebelliskt. Det är inte ett utlopp av singelbitterhet. Det är ett avgrundsvrål riktat mot snuttighet. Fluff och gull helt enkelt. Men jag lovar, om något som inte är anatomiskt korrekt hjärtformat kommer i min närhet blir jag seriöst aggressiv. På riktigt.

Jag har raljerat om hur högtider kan få folk att konsumera vilken slags skit som helst. Runt både jul och påsk ser de svenska hemmen ut som om någon med fruktansvärt dålig smak kräkts rakt över inredningen. Alla hjärtans dag är dock inget undantag. Kanske det ledande exemplet. Kanske till och med skolboksexemplet. Det är illa. Men åter, fluff och gull; nallar, tygrosor, hjärtformade röd-rosa ting som totalt saknar både form och funktion...det kan inte vara annat än en designmässig styggelse.

Men det värsta är väl egentligen att gulligullet ska sparas till en enda dag om året? Om det gör det för er, kan ni inte gulligulla alla andra dagar också? Gör det till en vacker vana. Kanske kan det till och med vara en bättre idé att sluta gå på kommersiella idiotidéer om romantik och faktiskt se saker för vad det är. Ärligt talat, han tankar din bil så du slipper bry dig. Hon har gjort en matlåda som du kan ta med dig imorgon. Han pussar dig i pannan efter du somnat och hon kramar om dig trots att du precis spelat hockey i en timme och svettas kungligt. Vi komplicerar saker för oss själva. De små gesterna är ändå de som betyder något i slutändan. Inte de där tomma orden vi tvingar oss att skriva den14'e februari.

Här kommer listan på oförglömliga gulligullgrejer som varken innefattar Hallmark-kort eller hjärtformade styggelser.

¤ Utskällningen. H 15 år gammal skäller tillbaka på flickvännens mamma som precis funnit sin 14-åriga dotter utanför Vivo med en platta öl.

¤ Hämtmat. Sömntutan får nattamat på sängen av fyllehungrig Ch.

¤ Berättelsen. M outar sig för hela klassen och skriver en berättelse om en söt tjej. Guess who.

¤ Korrespondens. Brevledes kommunikation med A.

¤ Omedvetet. Att spela favoritlåtar utan att ha en aning om det.

Mammut

Lukas Moodysson har plockat av sig sina björnöron och tagit sig an icke-kommunikation och otillräcklighet.



Gael Garcia Bernal och Michelle Williams gestaltar det perfekta New York-paret. Leo, en nyrik game-miljonär, Ellen, hårt arbetande akuten-kirurg. De har det perfekta hemmet och den mest perfekta lilla dotter, Jackie. Men en ingrediens saknas i deras annars så fläckfria tillvaro: Det enda som inte kan köpas för pengar - tid.


Berättelsen är ett vackert rutnät av distans. Williams möter sin dotter i dörren på morgonen när hon återvänder från nattskiftet på sjukhuset, dottern tillbringar i sin tur dagarna med barnflickan Gloria. Barnflickan är själv mamma till två pojkar som hon tvingats lämna i hemlandet Filippinerna. Leo försörjer en trasig mamma på sin affärsresa till smutsens Thailand. Och så fortsätter det. Den ena karaktären efter den andra försöker lyfta sig från tomheten genom att klamra sig fast vid någon annan. Ironin i det hela är att klättrandet bara resulterar i att samtliga parter sjunker djupare ner i en tröstlös tillvaro där ingen egentligen pratar om vad som verkligen betyder något.

Jag hade svårt att känna närhet till berättelsen till en början. Kanske på grund av helt andra orsaker än berättelsen i sig. Är filosoferandet ytligt? Försöker han skriva oss på näsan, om globaliseringens konsekvenser? Jag vet inte alls. Moodysson har byggt upp en tänkvärd berättelse vars miljöer stärker berättandet men jag kan ändå inte sätta fingret på vad jag saknar. För något är det.

Peter Pan-komplex.

"Du ska nog se att det kommer". De senaste åren har det varit mycket som ska komma. Längtan efter barn, längtan efter myspysiga snuttegull-hemmakvällar framför tv:n och let's dance, radhus med kryddodling och en altan. Goda grannar att grilla med. Efter man blivit in-LAS'ad på arbetsplatsen och blivit en av alla som har rätt till fyra veckors sommarsemster ska det komma. Längtan efter lugnet. Inget härjande eller runtknullande. Ansvarskänsla och vuxenhet. Det kan inte vara roligt hela tiden, vuxna människor gör det de ska. Pensionssparande, källsortering och hyresgästföreningen. Du ska se att det kommer, den där känslan av att även du är en lyckad Svensson.

Jag har varit en mycket lyckad Svensson. Gift på 83 kvadrats blivande familjelycka. By the book, svärföräldrar, hemlagat och präktigt som köttbullar med mos. Hemlagat såklart. Utbildad och klar. In-LAS'ad och nöjd. Personalfester med ett valfritt glas vin eller öl. Tacobuffé. Åhléns-rea och IKEA-värmeljus i storpack. Nötfärs, den magra sorten och det eviga viktväktandet och tråkiga aerobicspass och framtvingade joggingturer. Bara för att! Jag har krystat fram alla moderskänslor som min kropp någonsin skulle kunna uppbringa men innerst inne har jag velat spy över all tristess, bävernylon och dagishämtning. Nu sitter jag här med Peter Pan-komplex och klamrar mig fast vid en sorgfri ovuxen tillvaro. Men jag är nöjd.

Livet ska inte vara någon slags kompromiss. Det du gillar kanske inte är för mig och jag var ärlig när jag ropade "är det allt det blir så dööööööör jag". En enda dag till av seg drömlöshet skulle få mig att implodera. Det blev ett uppbrott. Utbrott från en olycklig Svensson. Livet kan ju faktiskt vara en enda lång fransk film om det är vad man önskar. Impulsivitet och roligheter när som helst jag vill och önskar. Kalla det oansvarig. Jag kallar det att leva. Jag är flickan som väljer att inte bliva stor. Kalla det Peter Pan-komplex. Men allra helst, kalla det njutning.