"Two funny people going to se funny people, that's funny". Så sa mitt biosällskap när vi beslutat oss för att två personer som delar samma pubertala humor borde gå på Funny People. Men den var ju inte riktigt rolig. Faktiskt knappt alls.
Adam Sandler spelar George Simmons, en älskad och hyllad komiker, som får besked om att han lider av en troligtvis obotlig sjukdom. I ett försök att inte sluta sina dagar som helt trasig och tom inombords tar han hjälp av Ira Wright (Seth Rogan), en ung kille som kämpar för att slå sig in i stand up-branschen men som kanske inte är så direkt lyckosam.
Simmons dekadenta leverne som på utsidan för det flesta skulle innebära den ultimata drömmen är givetvis inget annat än ett ytligt fängelse av cynism som utan någon märkbar lycka. Ja, vi har sett det förr, och ja vägen mot eftertexterna kantas av bättring och vänskap. Men jag gillar Sandlers sorgfulla porträtt. Get rich or die trying...det känns inte längre fräscht. Det känns faktiskt mest kackigt och väcker avsmak. Vore inte hela filmen besudlad med penisskämt hade nog det överhängande omdömet varit annat. Nu fick jag intrycket av ett slags larvigt vad ägt rum. Och visst, jag gillar ett bra snoppskämt. Det får gärna vara under bältet och over the top. Men här kändes det som om Rogan and friends försökte reta gallfeber på moralpaniks-USA. I liberal-Sverige känns det inne ens som komediklubben Raw. På sin höjd Parlamentet.
Men överlag, en sevärd film. Inte biovärdig kanske men det är det få filmer som är.
